Jag älskar att plugga. Ärligt, jag gör det. Klart att jag blir trött och spyfärdig på det ibland, och att jag känner att det tar upp hela min tid, men känslan av att bli "upplyst" är så otroligt underbar att man bara vill go on and on. Förstår ni hur jag menar?
På denna relativt korta tid jag har pluggat på Omvårdnadsutbildningen har jag inte bara lärt mig så otroligt mycket om människor och allt sådant, utan också en otroligt massa om mig själv. Det känns som att jag lärt känna mig själv en smula bättre, vilket inte är lätt med min komplexa hjärna. Haha. Att hitta sig själv är faktiskt oerhört svårt, och jag har så många hinder i vägen som jag fortfarande måste jobba med.
Det största problemet just nu är att jag inte har tid. Det känns som att jag inte har någon mer energi att ge. Alla förväntar sig så mycket. Framför allt jag själv. Jag har så oerthört höga förväntningar på mig själv att jag inte tillåter mig att bara släppa allt ibland. Det är svårt att förklara, men ibland känns det som att jag är min egen fångvaktare.
Jag försöker hela tiden intala mig själv att det kommer att bli bättre efter nästa prov, efter nästa tenta, efter APUn, men det känns som att jag äntligen insett att det inte kommer att bli bättre.. Inte så länge jag inte själv tillåter det.
Mina orosmoln över framtiden skymmer väldigt ofta min sikt. Vad ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?
Fyller ju 25 år om en månad, och då känns det som att det liksom är dags att välja väg. Det är dags att ta sig i kragen!
Jag avundas dem som utstrålar motivation och verkligen vet vad de vill.. För en gångs skull hade det varit skönt att veta åt vilket håll jag ska vända mig, vad jag ska hålla fast i, and what to let go.. 
Gaaaah.
Jo men jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar, men det ger inte speciellt mycket tröst.

Nu är det snart dags för "släkthändelsen"..  Ser fram emot det med en blandning av fasa och förtjusande. Det är en stor del av släkten som inte vet att jag är homosexuell, som inte vet att jag levt ihop med Johanna under samma tak i över fyra år.. Inte för att jag på något sätt har undanhållit det, utan för att jag inte har någon kontakt med dem..
Många av dem har jag aldrig ens träffat, och de flesta har jag kanske sett några enstaka gånger när jag var liten. Har som sagt ingen kontakt med dem och känner dem inte. Detta ska bli spännande. Jag hatar när människor alltid antar att "min sambo" är en kille.. Fast det är väl inte deras fel egentligen, eftersom chansen är mycket större att det faktiskt skulle vart en kille egentligen.. Egentligen är det inte detta som stör mig mest.. Man kan inte veta vem en människa är ihop med. Det som stör mig mest är när personer blir besvärade när jag säger att min sambo är en tjej.. De börjar nervöst se sig om och försöker desperat byta samtalsämne. En del tycker att det är perverst, äckligt och visar verkligen sin förakt.
En del tror att JAG skäms för mitt val av partner, och att de gör mig en tjänst genom att byta samtalsämne. De fattar inte. Jag skäms inte, jag ÄLSKAR Johanna.. Jag avgudar kvinnor, och har gjort så länge jag kan minnas. Jag kan faktiskt ärligt talat säga att jag ALDRIG varit förälskad i en man/kille på riktigt. När man var mindre var man ju "kär" i killar i klassen, bara för att alla andra var det.. Fatta vilken ångest när man gick i åttan, nian och var handlöst förälskad i en tjej, medan alla andra vänner diskuterade sina killar hit och dit. ÅNGEST! Jag har känt mig så äcklig, sjuk och pervers att det har påverkat vädigt stora delar i mitt liv. Min (inte alltid så uppskattade) revolt från åttan, nian till runt andra ring på gymnasiet var på något sätt en väg att bryta mig ur normerna. Att kulturen och våra värderingar kan ha sådan makt över oss. Det är otroligt. Men ändå förstår jag ju varför. Vi blir fostrade på ett sådant sätt. Vi vet inget annat. Även om jag vart med om en hel del skit skulle jag inte vilja gå så långt som att säga att jag önskar att det aldrig hade hänt. Allt det där har ju ändå lett mig till den jag är idag. Det är klart, det finns en DEL saker jag ärligt talat hade önskat bort, men inte för min egen del, utan för dem det drabbade mest.
Jag är så trött på alla roller, alla fack.. SLÄPP UT MIG! Låt mig få vara den jag är.. Med de åsikterna tänker jag möta allt ovetade folk på den här tillställningen.. Ja, jag är homosexuell, men jag är också människa, kvinna, dotter, syster, vän, studerande, fadder, sambo/flickvän och tusen andra saker! Om ni ska placera mig i ett fack, låt det bli "Jessica"..

För övrigt ska jag väl kanske nämna att min familj,närmsta släkt och mina vänner alltid stöttat mig, och för dem är Johanna såklart lika välkommen som vem som helst.. Bara så att ni inte tror att jag lever i ett helt homofobiskt släkte. Haha.

Nog med the deep talk. Idag har vi tillbringat tiden i soffan och tittat på Lword. Är nu i slutet på säsong 3, så har tre säsonger kvar att titta på. Haha. Även om vi redan har sett dem är de lika bra varje gång. Haha.
Det är väl lite av en klyscha, men jaa, jag ÄLSKAR Lword. Haha.

Nej, nu har lillkillen inga kulor kvar. Stackarn. Han var inne och blev kastrerad vid halv elva idag, och sömnmedlet har fortfarande inte släppt helt.. Han drar sig fram med framtassarna, och så sover han i en kvart.. Sen drar han sig fram någon decimeter till, och så sover han. Han mår verkligen jättedåligt. Min lilla gosekladd. <3

Annars har väl dagen var rätt okej. Efter besöket hos veterinären svängde vi inom Fredrik med hans födelsedagspresent så där lite i efterskott. Kunde dock inte stanna, eftersom lillkladden låg nersövd i bilen och ville inte att han skulle bli kall, så vi drog hem och så kom Fredrik efter. Vi kollade på film, Captivity (rätt okej), och käkade pizza.

Nu har älsklingen dratt till kvällskursen, och jag springer in och ut och tittar till Melwin inne på badrummet. Jag har bäddat till honom framför elementet, så han ska ha det gott och skönt, och så har jag hämtat en egen liten låda till honom. Sen stora lådan ställde jag ute i hallen så att de andra katterna kunde använda den om de behöver. Kempe smet in på toa förut och började bråka med Melwin, som var mer eller mindre medvetslös, så nu får dörren vara stängd in dit så han får vara i fred.
Det är verkligen ett heltidsjobb med de där katterna. Haha.

"Jag är en äkta sjöman.. Vågor i håret, och vatten i knäna"  ;) *asg*