..för att jag inte uppdaterat bloggen på evigheter!!! Sooorry! Denna gång har jag dock en ganska bra ursäkt -Vi har flyttat! :) 
Vi har fått en supermysig lägenhet på ett lugnt område! Den är ungefär lika stor som vår förra, men nu är det enplanshus villket innebär att vi slipper ha någon granne över oss, och vi slipper trappuppgången då vi nu har egen ingång! HURRA!
Vi trivs som fisken i vattnet! Dock är det en hel del kvar som måste fixas och ordnas med här, ja en del tavlor och hyllor och annat som ska upp. 

Hm, förutom det flyter livet på rätt bra nu. Kul kurs i skolan, bra basgrupp osv. Jo, förkylningen har givetvis satt sina klor i både mig och Johanna, men jag härdar ut. Värre med Johanna som nästan är mer död än levande.
Vi var på vårdcentralen förut. Johanna hade tid 14.15, men kom inte in förrän efter 15.00. Hela vårdcentralen var upp och ner eftersom de bygger om osv. så ja, vi visste ju att det kunde komma att ta tid. Jaja, Johanna försvann då iväg med läkaren.. Hon kom tillbaks och slog sig ner på en stol igen.. Sköterskan kom och hämtade henne och tog lite prover och sedan fick hon återigen komma ut och sitta ner i väntrummet. Efter en stund kom sköterskan återigen och hämtade Johanna. Hon skulle få prata med doktorn om provrestultatet. "Jaha" tänkte jag. "Detta går väl fort!"

Efter en stunds väntande såg jag läkaren komma ut i väntrummet i full panik. Han kom fram till mig och ropade att jag ska komma.. "Va?" tänkte jag. "Är det något allvarligt med Johanna?" Jag följde med läkaren som nästan småsprang. Plötsligt stannade han till och ryckte upp en dörr som gick in till ett gyn.undersökningsrum. "Vi kan gå in här". Jag undrade vad sjutton detta var liksom, och när sedan läkaren började prata om "mitt" sänka, förstod jag att han tagit fel person. "Du har nog tagit fel person nu" sa jag. "Nej nej, jag hade ju dig förut" sa läkaren. "Nej, du har nog blandat ihop mig och Johanna. För jag är inte någon patient, jag är bara med som sällskap". Läkaren rodnade, ursäktade sig, kramade om mig och rusade sedan ut ur rummet för att leta efter Johanna. Saken är den att sköterskan hade bett Johanna sätta sig utanför läkarens rum, men han hade kommit utrusande i full fart, rätt förbi henne utan att se henne. Istället siktade han in sig på mig. Hahaha! Att vi verkligen är SÅÅ lika! Jag menar, jag är två äpplen hög, Johanna är ju 1.80?? Hon har långt hår, jag har kort??? Man borde väl känna igen en patient man hade för en halvtimme sedan? Hahaha. Jaja, han är allt för go den där läkaren! 

Nu kom brorsan på besök så det får vara allt för idag! :)

Ha det gött!