Jag har läst boken flera gånger, och den berör mig lika djup varje gång.
Cancer.
Behöver jag säga något mer?
Mod.
Sorg.
Hur man plötsligt får en dödsdom. Hur allt vänds upp och ner. Tänkt att få beskedet att ditt barn har cancer!.. Att ditt barn ska dö. Det är just vad den här filmen handlar om.. Döden och kärlek. Så otroligt mycket kärlek!

För varje människa i min närhet som drabbas så känns det som att klumpen i magen växer. Det finns minnen som aldrig kan suddas ut. Sorg som aldrig kommer att försvinna. Men för varje dag som går blir det lite lättare att leva med den.. Eller? Vi kommer aldrig glömma människorna som funnits runt oss. Inte dem som verkligen betydde något! Dem vi mister kommer ju alltid finnas med oss, leva genom oss. Vandra fritt i våra minnen.
Men vi får inte heller glömma att leva för dem och med dem som fortfarande finns bland oss. Det är aldrig för sent för att skapa nya minnen!
Det handlar inte om vem som upplevt mest. Vi människor har en tendens att jämföra oss med andra, och tycka att VI minsann upplevt svåra saker medan grannen gråter över en stukad tå. Typ. Är det inte så? Sorg är så individuellt. Påverkas vi inte av allt vi gått igenom? I would like to think so. Jag har inte sett ett dugg egentligen. Inte upplevt något speciellt tufft eller besvärligt. Ändå känner jag så starkt. Jag har mat på bordet, någonstans att bo, människor som älskar mig.. Ändå är jag inte nöjd. Jag känner så starkt. Är det knäppt? Jo, lite. Men det är nog mänskligt. Jag vill inte blåsa upp det, inte göra en höna av en fjäder, men ibland skenar tåget iväg.

Även om filmen är väldigt nerbantad i jämförelse med boken, och även om filmen har ett annat slut, så ligger den mig varmt om hjärtat. Se den! Om du inte är ute efter en "feel-good"-film förstås..

 

 

Morfar <3